När sommaren kom och momentumet bara försvann.

Jag hade inte riktigt räknat med den här känslan.

Vi hade byggt upp ett momentum på Nordanex. Saker rullade, offerter var ute, det fanns en rörelse framåt som jag kunde känna nästan fysiskt. Och så kom sommaren. Semestern. Och över en natt var det som att någon drog ur kontakten på hela landet.

Offerter som var på väg någonstans sköts plötsligt upp. Till augusti. Vi hör av oss efter semestern. Mejl studsade tillbaka med frånvaromeddelanden. Allt det där som känts så levande för bara några veckor sen la sig ner och somnade.

Och jag förstår det. Jag gör verkligen det. Folk förtjänar sin semester. Man ska ladda om, vara med familjen, sluta tänka på jobbet ett tag. Det är sunt. Det är rätt. Jag missunnar ingen det.

Men jag ska vara ärlig om hur det kändes ändå, för det är därför den här sidan finns.

Det kändes konstigt. Nästan overkligt. Att sitta kvar med all sin energi och allt sitt driv medan resten av världen tryckt på paus. Att vilja framåt, framåt, framåt, och möta ett landskap där ingen svarar och ingenting händer förrän om flera veckor.

Och här kommer den delen som är svårast att erkänna: medan alla andra kopplade av satt jag och stressade. Inte för att någon krävde det av mig. Ingen gjorde det. Jag stressade för att jag inte kunde låta bli. För att stillaståendet i sig gjorde mig rastlös, som om varje dag utan rörelse var en dag jag höll på att förlora något.

Driv eller oförmåga att sakta ner

Det är där jag fastnar lite. För var går egentligen gränsen mellan driv och oförmågan att sakta ner? Mellan att bry sig och att inte kunna släppa taget? Jag vet inte säkert. Jag är rätt bra på det ena och rätt dålig på det andra, och ibland är jag inte ens säker på vilket som är vilket.

Kanske är sommaren inte fienden till momentum. Kanske är den bara en påminnelse om att rörelse inte alltid syns utåt. Att det som ser ut som stillastånd faktiskt kan vara den paus som gör att alla orkar ta i igen i augusti. Även jag, om jag vågar tillåta mig det.

Men jag är inte där än. Just nu sitter jag mest här och känner det där konstiga suget efter en rörelse som tagit paus. Och jag tänkte att det var värt att vara ärlig om.

Mer tankar när jag har fler.

/ Jubin, Nordanex